Stoppa WTO-förhandlingarna! Rädda jobben!

Facken och många frivilligorganisationer befarar att WTO-förhandlingarna, som ska fullföljas under ministerkonferensen i Hong Kong i december, kan påverka sysselsättningen mycket negativt. De sektorer som kommer att drabbas är jord- och skogsbruket, industrin, fisket och servicenäringarna.

Läs uppropet nedan och, om din organisation (inte enskilda medlemmar) vill underteckna det, skicka ett meddelande till Mike.Waghorne@world-psi.org och Violaine.Roggeri@world-psi.org och ange namnet på din organisation. Underskrifterna måste vara oss tillhanda senast den 24 november, på eftermiddagen. Uppropet kommer att skickas till samtliga WTO:s medlemsstater och till pressen.

När texterna till WTO-mötet blir klara kommer vi att hålla en presskonferens in Genève. Om ni har undertecknat uppropet kan ni skicka en kopia till ert lands handels-, arbetsmarknads- och jordbruksministrar och till riksdagens ledamöter. Ni kan också kontakta lokala media. I Hong Kong kommer facken och frivilligorganisationerna att hålla en gemensam presskonferens för att presentera våra ståndpunkter och uppropet. Dessutom kommer vi att samla in exempel på hur frihandel påverkar människors försörjningsmöjligheter, sysselsättningen och jobben, som kan användas i kontakten med media.

Utvecklingsrundan i Doha:
hur man storskaligt förstör försörjningsmöjligheter, skapar massarbetslöshet och nedvärderar arbete

När världens handelsministrar satte pennan till papperet och undertecknade dokumentet som grundade WTO i april 1994 i Marrakesh åtog de sig redan i den allra första meningen att höja levnadsstandarden, säkra den fulla sysselsättningen och en stor och ständigt växande realinkomstvolym…

Har miraklet i Marrakesh blivit verklighet? Är sysselsättning och försörjningsmöjligheter säkrade och i ständig tillväxt? Nej. WTO:s handels- och investeringsregler har tagit världen i motsatt riktning och de pågående förhandlingarna hotar att föra oss ännu längre åt det hållet.

Efter tio år med WTO har arbetslösheten stigit i hela världen. Kvaliteten på de jobb som finns har ofta försämrats, med en ökning av jobb som är smutsiga, farliga och ovärdiga. Många av de jobben präglas av osäkra anställningsförhållanden. I själva verket tvingas allt fler in i den informella, otrygga och oreglerade ekonomin, både från den formella ekonomin och från de små- och familjejordbruk som läggs i spillror. I transnationella företag ser fler och fler anställda jobben förvandlas till tillfälliganställningar med dålig anställningstrygghet och en svag koppling till företagsjättarna de producerar för men inte längre arbetar åt, en konsekvens av jätteföretagens försök att avsäga sig det arbetsgivaransvar som följer med direktanställning genom till exempel outsourcing. Massor med människor världen över – arbetare, kvinnor, jordbruksproducenter – ja, till och med hela länder har tvingats ge upp tanken på jobb som en väg till utveckling och inflytande.

Tio år senare är vi mitt i den så kallade utvecklingsrundan i Doha. Har vi lärt oss läxan? Kommer handelsförhandlarna med förslag på hur det enorma fiaskot ska lösas? Knappast. Tänk bara på handelsförhandlingarnas tre huvudområden: jordbruket, icke jordbruksrelaterade produkter och tjänster.

Den ökade liberaliseringen av handeln med jordbruksprodukter det gångna decenniet skulle ge guld och gröna skogar åt alla. De enda som vann på det var de globala livsmedels- och jordbruksjättarna. De här transnationella företagen driver på den överproduktion och export av matgrödor från ett fåtal producentländer, som pressar ner priserna och utplånar miljontals arbetstillfällen, tvingar lantarbetare i massmigration och småbönder och familjejordbrukare bort från landsbygden, och skickar våg efter våg av egendomslösa människor till redan överbefolkade storstäder eller i landsflykt, där de saknar de mest grundläggande rättigheter. WTO:s systematiska främjande av intensivt exportinriktat jordbruk genom tvångsöppnande av marknader har lett till ett allt större beroende och utnyttjande av sårbara säsongs- och migrantarbetare i världens rikaste länder när familjejordbruken försvinner. Samtidigt uppmuntras och rentav subventioneras de för samhälle och miljö allra mest destruktiva storskaliga produktionsmetoderna. För utvecklingsländer rekommenderas "diversifiering" i blommor och "nischprodukter" som en lösning på priskollapsen för jordbruksvaror. På den globala landsbygden förvärras arbetslösheten och svälten och livsmedelstryggheten försämras. De som förser världen med mat kan snart inte längre skaffa mat åt sig själva. Trots att akuta insatser behövs för att hantera den globala jordbrukskrisen är de verkligt viktiga frågorna inte på WTO:s dagordning. Och de "banbrytande" förslag som bjuds i samband med förberedelserna inför Hongkong, där jordbruket används som förhandlingsobjekt för att utvidga företagens inflytande över tjänster och i förhandlingarna om icke jordbruksrelaterade produkter (NAMA, Non-Agricultural Market Access), hotar göra situationen än värre och fjärma oss ännu mer från en rationell hantering av jordbruksresurser för tillgodoseende av mänskliga behov, inte företags profithunger.

NAMA-förhandlingarna kommer att få liknande konsekvenser för utvecklingsländerna beträffande industri-, fiskeri- och skogsprodukter. Länderna utsätts för påtryckningar att sänka sina tullar på de här produkterna. Även om priset på dessa varor kanske sjunker på grund av detta kommer det ofta att ske på bekostnad av nutida och framtida jobb. Miljontals människor i hela världen lever av fiske och skogsbruk. 90% av världens fiskare – nästan 40 miljoner människor – arbetar med småskaligt hantverksmässigt fiske och de flesta av dessa män och kvinnor är mycket fattiga. Ytterligare 13 miljoner arbetar inom den formella skogssektorn och över 1,6 miljarder är beroende av skogen för sin dagliga överlevnad (genom exempelvis ved och bränsle, medicinalväxter och mat). WTO:s förslag att fullständigt avskaffa tullarna i båda dessa sektorer kan få mycket allvarliga konsekvenser för de här människorna, som ju förlorar tillgången till de naturresurser de traditionellt är beroende av – naturresurser som dessutom förstörs.

De föreslagna tullsänkningarna skulle göra det mer lockande internationellt – särskilt för stora industritrålare – att fiska med extremt skadliga metoder, vilket skulle bli en ytterligare påfrestning på en redan knapp naturresurs. Lokala fiskare och fattiga fiskesamhällen skulle allt oftare drabbas av utfiskning när de jättelika industriflottorna lägger beslag på det mesta av den bästa fisken. Det finns också en risk att billig fiskimport dumpar marknaden i kustländer med stark inhemsk marknad och gör det omöjligt för fiskarna att sälja sin egen fångst lokalt. På liknande vis konstateras det till och med i en konsekvensbedömning för skogssektorn som EU-kommissionen gjort att utvecklingsländer med skogsindustri som skyddas av höga tullar kan "drabbas av betydande miljömässiga och sociala kostnader på grund av nedskärningar inom sektorn och fullständig nedläggning av vissa företag."

Om länder med svag industrisektor dränks av billig import kommer industrin att slås ut och arbetslösheten att stiga. I länder där den sortens industri ännu inte etablerats kommer importen att hindra utvecklingen av det slags hållbar industrialisering som ofta är vägen till utveckling. De aktuella förhandlingarna leder varken till anständiga jobb eller utveckling och kan vålla massarbetslöshet och förstöra befintliga försörjningsmöjligheter samtidigt som regeringar och stater mister välbehövliga tullinkomster. Om några arbetstillfällen överhuvudtaget skapas i ett fåtal utvecklingsländer till följd av den här processen sker det till stor del på bekostnad av arbetstillfällena i dyrare mer utvecklade länder. Men också utvecklingsländer konkurrerar i allt högre grad sinsemellan om jobben (till exempel i textilsektorn). De flesta av de jobben kommer självklart att vara otrygga låglönejobb.

Är då tjänsterna den trollstav som ska få jobben att materialisera sig? Det är den snabbast växande sektorn på arbetsmarknaden. Tjänsteförhandlingarna är beroende av att stater privatiserar, outsourcar och på annat sätt liberaliserar sina tjänstesektorer, vilket är grundförutsättningen för deras oeftergivliga åtaganden i WTO:s tjänsteförhandlingar (GATS). Inga av de här åtgärderna är särskilt effektiva vad gäller att skapa arbetstillfällen: antingen förlorar folk jobbet eller så får de otrygga, undermåliga låglönejobb. Många multinationella företag har tämligen robusta samveten och en lång historia av att lägga ner så snart vinsten sjunker och lämna tjänstearbetarna i sticket att konkurrera om jobben på hamburgerkedjor och callcenter. Nyliberalerna hävdar att hundra jobb som flyttas från A till B likväl är hundra jobb – men om de minskar med tio för varje verksamhetsflytt och jobbens trygghet och kvalitet sjunker i en ond spiral då försvinner också de anständiga jobben.

Jobben är också en oskiljaktig del av tjänsteförhandlingarna. Samtalen om det så kallade "fjärde leveranssättet " (GATS Mode 4), gällande arbetskraftens fria rörlighet mellan länder för tillhandahållande av tillfälliga tjänster, innebär inte bara att många av de här arbetarna omfattas av undermåliga låglönejobb utan deras hemländer förlorar ofta värdefull kompetens – resultatet av dyra lokala utbildningssatsningar – till Nord i en begåvningsflykt där Syd subventionerar Nords ovilja att erbjuda de anständiga löner och villkor som skulle få Nords sjuksköterskor och lärare att stanna kvar i sina vård- och utbildningssystem. Enligt förhandlingarna om leveranssätt 4 är massarbetslösheten i utvecklingsländerna helt enkelt "oundviklig". WTO saknar mandat att hantera de arbetsmarknads- och migrationsfrågor som leveranssätt 4-förhandlingarna väcker och som inte borde ingå i GATS. Vi anser att det snarare behövs mer långsiktiga, trygga och rättighetsbaserade migrationsprogram.

Den rådande ekvationen där handel ger tillväxt som ger utveckling går inte ihop, något som till och med Världsbanken, Internationella valutafonden och OECD börjar medge i den egna statistiken. Ökad handel kan under vissa förhållanden skapa tillväxt. Men vi måste alltid fråga oss: Vilken tillväxt? Tillväxt för vem? Idag är det en tillväxt utan arbetstillfällen, ett välkänt fenomen i hela världen. Statistik över handel och inhemsk tillväxt är idag meningslösa som mätare av verklig nationell rikedom (men de ger en fingervisning om företagens skattkistor!): folkets välfärd. Det som till syvende och sidst betyder något är det slags tillväxt och utvecklingsmönster statistiken beskriver och om det mönstret säger oss att bönder och arbetare är på väg att få anständiga löner och arbetsförhållanden och försörjningsmöjligheter. Eller om de tvärtom kan vänta sig fortsatt stigande fattigdom och otrygghet.

Förslagen om ytterligare liberalisering av jordbruk, industriproduktion och tjänster kommer att leda till en väldig ny våg av massarbetslöshet och en försämring av de befintliga jobben och försörjningsmöjligheterna i både industri- och utvecklingsländer – allt för att maximera vinsten för en handfull transnationella företagsjättar.

Detta är ett storskaligt program för att utplåna arbetstillfällen och det måste stoppas!

Undertecknande fackförbund och frivilligorganisationer uppmanar WTO:s medlemmar att
· avbryta de pågående förhandlingarna; och
· göra en fullt offentlig utvärdering av de befintliga handels- och investeringsreglernas följder för sysselsättning, samhälle, miljö och kultur.

Reglerna för internationell handel och investeringar måste bedömas utifrån ett enda kriterium: skapar de framsteg i riktning mot en socialt och miljömässigt hållbar ekonomisk tillväxt, samhällsutveckling och större välfärd för alla? Eller tar de oss i motsatt riktning, mot social och miljömässig ödeläggelse, massmigration och global otrygghet? Domen har nu fallit över WTO:s första tio år. Det är dags att ändra kurs.

Underteknande organisationer